måndag, juli 04, 2005

Vi är alla grafomaner

I Skrattets och glömskans bok skriver Milan Kundera bl a om Tamina från Tjeckoslovakien som har emigrerat till England. Hon har sina brev och dagboksanteckningar kvar hos svärmodern i Tjeckoslovakien. Hennes man är död sedan tre år tillbaka och hon känner nu ett behov av att läsa dagboksanteckningarna för att kunna bevara sin mans minne och sitt eget förflutna. Hon är samtidigt rädd för att svärmodern eller andra ska komma åt breven (eller kanske redan har gjort det) och det stör henne väldigt mycket. Kundera passar på och problematiserar skrivandet:

… En kvinna som skriver fyra brev om dagen till sin älskade är inte grafoman utan en förälskad kvinna. Men min vän som låter göra fotokopior av sin kärlekskorrespondens för att en gång kunna ge ut den, han är grafoman. Grafomani är inte en längtan efter att skriva brev, dagböcker, familjekrönikor (alltså att skriva för sig själv eller sina närmaste) utan att skriva böcker (alltså att ha en publik av okända läsare). I den meningen är taxichaufförens [som förekommer tidigare i berättelsen, och som efter en sjukdom hade svårt för att sova om nätterna och började skriva istället, min anm.] och Goethes lidelse densamma. Det som skiljer Goethe från taxichauffören är inte en annan lidelse, utan ett annat resultat av lidelsen.
Grafomani (besattheten att skriva böcker) blir oundgängligen en massepidemi, om samhällsutvecklingen uppnår tre grundvillkor:

1. en hög grad av allmän välfärd som möjliggör för människorna att ägna sig åt onyttiga sysselsättningar,
2. ett högt mått av atomisering av samhällslivet och därav följande individens allmänna isolering,
3. en radikal brist på stora samhälleliga förändringar i nationens inre liv.

Femton sidor framåt i berättelsen fortsätter han:

Massgrafomaniens oemotståndliga tillväxt bland politiker, taxichaufförer, barnaföderskor, älskarinnor, mördare, tjuvar, prostituerade, prefekter, läkare och patienter bevisar för mig att varje människa utan undantag bär inom sig en författare som sin möjlighet, så att mänskligheten med rätta skulle dra ut på gatorna och skrika: vi är alla författare!
Var och en lider nämligen av att gå under ohörd och obemärkt i det likgiltiga kosmos och vill därför i tid förvandla sig själv till ordens kosmos.
När en gång (och det blir snart) författaren vaknar i alla människor, då blir det den allmänna dövhetens och oförståelsens dagar.

Boken är utgiven 1978.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, blogga, skriva, skrivande, grafomani, litteratur, böcker ___________________________________________________________

Inga kommentarer: