Om ondskans filosofi

SVT:s Kobra hade för några månader sedan en intervju med den norske filosofen Lars Fr. H. Svendsen. Den handlade om Svendsen nya bok Ondskans filosofi. Svendsen pratade om fyra typer av ondska som han beskriver i boken:

Den demoniska ondskan finns enligt Svendsen i fiktionens värld, i filmer och böcker, som har att göra med Dracula och vampyrer och liknande.
Den instrumentella ondskan är relaterad till den personliga vinningen i handlingen som t ex när man rånar en bank, då man vet att man gör fel.
Den idealistiska ondskan rättfärdigas utifrån godheten, som i fallet Bin Laden och Bush. Att man angriper ondskan betyder inte automatiskt att man står på det godas sida.
Och till sist den dumma ondskan (eller det Hannah Arendt kallade för den banala ondskan) då aktören handlar utan att tänka om gärningen är ond eller god. Arendt uppfattade Eichmann inte som en diabolisk figur, inte heller som en ideologisk fanatiker, utan bara som en fantasilös byråkrat.

Det farliga var, enligt Svendsen, om man trodde att man skulle kunna angripa ondskan på någon plats och utrota den.