Ny översättning av Hafez

Läste i GFT idag att Ashk Dahlén har gjort en direkt översättning av den persiska poeten Hafez till svenska.

Hafez är en av de mest intressanta poeterna någonsin. Hans bakgrund är mer av ett mysterium och det har gjort att det finns olika uppfattningar och tolkningar om dikternas innehåll och meningar.

Att dikterna handlar om vin, förälskelse och den temporära njutningen har orsakat motstridiga uppfattningar om hans avsikt om någon andlighet. En del menar att dessa är symboler för en nära relation till Gud, och andra menar att de helt enkelt står för vad de är i dikterna och inteär symboliskt menade. Att den andliga och sufiska Hafez sägs tillhöra malamati-skolan får detta kontreversens hjul rulla ännu ett varv och gör inblicken omöjlig men diskussionen ännu mer spännande.

Hafez heter egentligen Shams-o Din Mohammad (shams=sol, din=religion, tro) men kallades så för att han kunde den heliga Koranen utantill. Hafez betyder både beskyddare och att kunna någonting (som t ex en dikt) utantill.

Masnavi

Masnavi Ma’navi är Mowlana Rumis första diktsamling med över 25 000 verser. Den andra är Divan-e Shams som också är skriven efter mötet med Shams Tabrizi (Solen från Tabriz). Masnavi (betyder två och två, dubbla, duetter eller liknande) består av verser som två och två rimmar med varandra, och innehållsmässigt av olika berättelser. Dikterna i Divan-e Shams är däremot ghazaler (vars utvalda dikter i engelsk översättning har sålt mycket i USA och var bästsäljare när den kom ut 97).

Mowlana var en högaktad lärd man i sin stad och invånarna vände sig ofta till honom med sina frågor angående sin religiösa praktik.

När han träffar Shams blir han ordentligt omvälvad och ber honom bli hans läromästare. Det som är anmärkningsvärt är att Shams såg ut som en nomad, en luffare med ovårdade utseende och klädsel, och absolut inte som en läromästare. Och han fortsätter agera som en sådan vid detta första möte.

Shams ber Mowlana att skaffa honom en stor behållare med vin först. Och säger till honom också att inte gömma den så att alla på gatan skulle kunna se att han har handlat vin. Och Mowlana gör precis som Shams säger utan att ifrågasätta eller tvivla på honom.

Masnavi kallas ibland för “Koranen på persiska”. Samlingen består av många berättelser som handlar om Koranens budskap. Som när han skriver i en vers: Vi har tagit till oss kärnan i Koranen och lämnat skalet till åsnorna.

Mowlana själv lär ha sagt att hela Masnavi finns sammanfattad redan i den inledande dikten om vassflöjten, om hur den skiljs från vassriket, om kärlek, lidelse och längtan, hur den blir genomborrad, tömd, och hur man med glödande spikar gör hål i den, så att den till slut kan möta sin älskades läppar och spela kärlekens ljuvliga musik (tipsa gärna om ni känner till en bra översättning av dikten, på svenska eller engelska).

Läs gärna Café Exposés fina artikel om mowlana Rumi och vassflöjten.

Den mänskliga samhörigheten

Det här är min översättning av den persiske poeten Saadis dikt som står på FN-byggnadens ingång. Tänkte skulle vara en passande utgångspunkt för det nya året.
Gott nytt år!

Människor är som delar av varandra eftersom de är skapade av samma ädelsten
Om någon del råkar illa ut kan inte de andra vara oberörda
Du som inte berörs av andras lidande kan inte definiera dig som människa


på persiska:
Bani adam aazaye yek digarand, ke dar afarinesh ze yek goharand

cho ozvi be dard avarad rozegar, degar ozvha ra namanad gharar

to kaz mehnate digaran bi ghami, nashayad ke namat nahand adami

_______________
Andra bloggar om: FN, dikter, poesi, mänskliga rättigheter, nyår
__________________________________________________________________

Om begäret

Begäret är som vårt färdmedel, som en åsna, sa mawlana Rumi. Det ska ta oss dit vi ska.
Då och då måste vi mata åsnan och lämna den i fred. På det viset kan vi få rida den och styra den mot målet.

Livet går ut på att mata åsnan jämt känns det som.

Sann vänskap

Två vänner diskuterade vänskap och om hur riktiga vänner är mot varandra.
- Vill du träffa en sådan? frågar den ena den andra. Kom så ska du få se!

De går via en slakteri och köper en fårskalle, lägger den i en tygpåse så att påsen blir blodig och knyter påsen. Sedan går de och ringer hos en annan vän och låtsas vara uppjagade och ha bråttom, säger att polisen är efter dem och ber vännen att göra sig av med påsen.

Dagen efter går de till vännen igen och frågar hur det hade gått.
- Jag gjorde som ni sa och grävde ner påsen i gården. Ingen kommer att hitta den.
- Tittade du efter vad det var i påsen?
- Nej. Du hade knutit påsen och det var inte min angelägenhet.

- Det här min vän, är sann vänskap! säger den ena vännen till den andra.

Om sociala band

I lördags var jag på ett heldagsseminarium med Rosengrenska på Folkets hus i Göteborg. Christina Hagelthorn avslutade dagen med ett föredrag om våra psykodramatiska roller.
Vi fick först göra en övning, skriva ner tio av våra roller som vi tyckte var viktiga då för tillfället. Sedan fick vi stryka dem en efter en tills vi hade bara en av rollerna kvar på listan.
Syftet var att belysa den här aspekten av flyktingskapet; förvirringen, identitetslösheten och för en del traumat efter flykten. Då man TVINGAS lämna allting man har och börja på nytt.
När jag satt där i Asperösalens mjuka stolar och strök över alla mina roller och de jag hellre kallar för identifikationer (som seminariedeltagare, kille, rökare osv) fick jag en behaglig frihetskänsla (jag sparade “vän” på slutet). För mig är identifikationer kedjor som vi självmant binder oss med, en egenskap som vi skulle klara oss mycket bättre utan i vår prylfixerade och förvirrade tid. Jag påmindes om några av mina favoritberättelser inom persisk litteratur. Jag är ingen patriot (även om mitt efternamn betyder så på persiska:), snarare tvärtom. Däremot har jag alltid varit glad och stolt för att kunna ta del av denna skatt på originalspråket.

I persisk litteratur finns det en uppsjö av berättelser och legender om hur en del kända sufier bl a bearbetar sina identifikationer för att uppnå enighet. Farid al-Din Attar samlade en hel del av dessa i Tadkhirat al-Awliya (Biographies of the Saints).
En av de mest kända personligheterna i den här skolan är Bayazid Bastami. Det finns många berättelser om hans frihetssträvan och hans flykt från de tillfälliga och illusoriska sociala band.
En handlar om när han närmar sig en stad (han var ständigt på resande fot) och stadsborna hade fått reda på det i förväg. På den tiden hade han hunnit bli känd. Han börjar få en kittlande storhetskänsla när han närmar sig staden och när han ser folkmängden som är på väg mot honom för att välkomna honom. När han är väl med dem tar han ut en brödbit från sin packning och börja äta trots att det var den muslimska fastamånaden ramadan.
De mötande blir besvikna för att han inte var som de trodde (en Guds man gör inte så här) och vänder med en gång mot staden igen.
Bayazid tackar Gud för att den berömmelse som kommer så lätt försvinner också på samma sätt (jag har tänkt en del om det här och framförallt dokusåpakändisarna idag och den identitetsförvirring som råder för många).

En annan av mina favoritberättelser, för att knyta åter till inledningen, är när han drömmer om djävulen. Han ser honom vara på väg någonstans och bära på en massa rep.
Vad ska du göra med dessa, frågar han djävulen?
De här binder jag människor med och drar dem till mig själv, svarar djävulen.
- Jaha, men varför är de olika? Vissa är mycket kraftiga och andra väldigt tunna?
- Det är så för att människors viljor är olika starka. Vissa behöver tjocka rep för att kunna dras.
Då blir Bayazid nyfiken och frågar: vilket är mitt rep då? Hur tjockt är det?
Du behöver inget. Du följer ju efter mig i alla fall.

Att kunna se sig i det förflutna

Det finns en legend om en persisk kung som blir vän med en av sina drängar. Han blir mycket förtjust i drängens personlighet. Drängen kommer kungen närmare och närmare och slutar med att bli hans närmaste vän och rådgivare.
En kort tid efter bekantskapet får kungen höra att drängen har ett hemligt utrymme på sitt rum, ett hål under golvet som han regelbundet besöker. Antagligen så stjäl han guld och annat värdefullt från slottet och gömmer där. Kungen låter drängen hållas under uppsikt och överraskar honom när han en gång besöker gömstället.
Vad gömmer du där? frågar han honom.
Det är mina gamla och trasiga kläder, svarar han. Jag har sparat dem för att kunna minnas mitt tidigare liv.

Jag tycker om den här berättelsen. Den visar på ett enkelt och fint sätt, betydelsen av att kunna se och uppskatta livets gång. Jag tycker inte vi endast lever ett liv under vår livstid. T o m vårt fysiska jag förändras helt vart sjätte, sjunde år. Det är ungefär så länge varje cell lever, som jag har hört.
För mig har bl a mina livskriser varit ett slut på något, och en början på nytt. Min mest omvälvande kris/förändring i livet var min flykt, då jag tvingades lämna allt jag hade och kände till bakom mig. Jag har jämfört flykten med döden i en text som går att läsa på alba.nu. En uppläst version av texten finns på Hörbars hemsida (Tommi Hildén från Atalante har producerat inslaget....klicka dig fram till Hörbar2).

Flykten och de följande åren var jobbigt och ovisst. Det är en tid och ett liv som jag vill minnas för alltid.

Mowlana Rumi