Kitsch

I Varats olidliga lätthet diskuterar Milan Kundera teodicé-problemet i några avsnitt, utifrån avföringen och skitens existens.

Att ordet skit för inte länge sedan ersattes med punkter i böckerna var inte av moraliska skäl skriver Kundera, utan av metafysiska skäl (jag tänker spontant på MTV som idag censurerar ett visst f-ord i sina sändningar och även om det förekommer i låtarna). Det kategoriska bejakandet av varat definierar han som det estetiska idealet av en värld där skiten förnekas, och där alla uppför sig som om den inte existerade. Detta estetiska ideal kallar han för kitsch.
Han tar ett exempel, när en farfar kisar mot några barn som springer och leker på gräsmattan (jag citerar rakt av):

Kitschen lockar fram två tårar av rörelse i snabb följd. Den första tåren säger: Vad det är vackert med barn som springer på en gräsmatta!
Den andra tåren säger: Vad det är vackert att tillsammans med hela mänskligheten röras av barn, som springer på en gräsmatta!
Bara den andra tåren gör kitschen till kitsch. Människornas broderskap på jorden kan bara ha kitschen som bas.
...
"Kitsch" är ett tyskt ord, som uppträdde i mitten av det sentimentala 1800-talet och som sedan upptagits i de flesta andra europeiska språk. Men för att ordet använts ofta har dess ursprungliga metafysiska innebörd suddats ut: kitsch är skitens förnekande; både i bokstavlig och i figurlig bemärkelse: kitsch utesluter allt i den mänskliga tillvaron som till sitt väsen är oacceptabelt.
...
Från denna synpunkt kan det man kallar för gulag kanske ses som en latrinbrunn, där den totalitära kitschen slänger sitt avfall.

Och så mot slutet av boken:

Kitsch är en skärm som satts upp för att skymma döden.
...
Innan vi glöms bort kommer vi att förvandlas till kitsch. Kitschen är hållplatsen mellan varat och glömskan.

_______________
Andra bloggar om: Milan Kundera, teodicé, kitsch, varat, döden, litteratur, böcker ___________________________________________________________